det var en novemberkväll, en nykall sådan, du vet när kylan precis har kommit så att den ligger i luften, men marken är fortfarande varm. vi var, låt oss säga en samling människor som träffades för att spendera en kulen kväll som den precis så som den ska tillbringas. ett glatt gäng. så satt vi i mörkret, stilla. när tystnaden ibland infann sig kunde man höra andetag. åh vad jag älskar det ljudet, när man sitter så nära någon att man kan höra personen andas. vi skrattade klingande, vi skrek förfärat och jag var lycklig för att jag var just där, då och kände att så-här-borde-man-alltid-göra, och jag är övertygad om att alla där den kvällen kände likadant. det dock ingen annan insåg var att den kvällen var mer en så, något som skulle etsa sig fast hos någon. ett irriterande, men samtidigt oemotståndligt "minne"- som att ställa en flaska rödvin av finaste kvalitet framför en alkoholist. låt mig säga så här, det var inte kvällen i sig som var spriten. och som jag längtade efter ruset, det gör jag fortfarande. jag är en minderårig nykterist, även om jag skulle ge upp min kamp skulle jag inte vinna.


bildkälla

/j