"...Men förstod hon inte? Han var tvungen att vara isolerad, helt vattentät. För här i staden var man en ballong, vek man från sin spelade froll en sekund för att faktiskt vara någon man ville vara, ja då sprack hela skiten. En trasig ballong går inte att laga och det var ju inte som att de andra ballongerna skulle låta den lilla blottade pojken med sin trasiga ballong vara. Nej, de skulle omringa honom, kväva honom i allt regnbågsfärgat gummi.
  Så han var tvungen att stå där  och le åt hennes frustration när han inombords grät floder. Han önskade, önskade så starkt att han kunde falla hulkande in i hennes famn och be om ursäkt, samt framförallt berätta hur slutgiltigt han skulle frysa till döds och brinna upp om hon inte fanns. Istället höll han fast vid sin ballong, han ville ju inte falla. Men varför kändes det då som om han trillade djupare än någonsin när hon vände sig om och störtade iväg med orden 'aldrig mer'? Såret hon hade bränt upp blödde intensivt, men det varma blodet kändes som is i ådrorna. Så gick hon efter att hon för hundrade gången rivit upp det infekterade såret som vägrade läka.."

now my feet won't touch the ground