åh, jag har en vän som, ja hon har allt jag önskar ha. alltihop. inte utséendet då, hon är väldigt vacker förstå mig inte fel- men jag vill ju faktiskt inte byta bort mig själv, hur missnöjd jag än må vara med det som är mitt. jag tänker inte gå in på det i smått, för det som jag menar till att bli mystiskt blir alltid alltför uppenbart och jag har insett att det är en förskräckligt dålig idé att öppet beskriva allt jag hatar med mig själv, för då kanske andra ser det klarare också.. men för att återgå till det väsentliga, min vän. ja, det hon har, det jag så förtvivlat avundas henne, det är en axel att luta sig mot. en hand att hålla för att få mod, en extra tröja att kura in sig i när hon fryser, en famn att söka tröst i. men hon förtjänar det så högt, så det är inget hat jag håller inom mig, varje gång jag ser dem blir jag lycklig själv. och olycklig. en slags bitterljuv känsla som inte går att  beskriva på ett bra sätt. jag har de båda känslorna, men samtidigt stöter de bort varandra som två positiva sidor på en magnet. det är extremt..  ..irriterande.

jag må vara helt delad i tu, antagligen har jag någon slags personlighetsstörning, men det finns inte en del av mig som inte unnar henne detta, min vän alltså. det hon har hittat är något som jag faktiskt inte trodde existerade. det som endast finns i filmernas värld. njut min sköna, för du är lyckligt och unikt lottad. (jag glömde nämna att om man sen adderar mölnlycke till beräkningarna är chansen för att finna något sådant faktiskt lika med noll)

ikväll, då ska ni få den mest blödiga och vackraste sång någonsin. den är verkligen inte en sådan jag brukar falla för, men just denna har fångat mig så fullständigt. au revoir, plikten kallar
/j