vaknade med den känslan, den där det inte riktigt känns som att luften man andas in når magen, utan den fastnar i halsen på ett ångestframkallande sätt. jag drog på mig utstyrseln jag lagt fram dagen innan tryckte i mig en beige trögflytande smörja som kallas gröt och sprang till bussen, bara för att komma fram en halvtimma tidigt. till min första prao dag på myrorna. och vilken dag sen mina fötter värker som om jag har sprungit i panik hela dagen och ja, vi hr ju då sittförbud. jag gjorde nog inget fantastiskt första intryck eftersom jag och sara (parallellklass och praokompis) bröt reglerna genom att fråga om vi fick ta lunchrast tillsammans.

annars vet jag inte riktigt. med stor ansträngning har jag knuffat undan andra tankar och har inte haft en sekund på att tänka efter. det som är problemet dock, är att det jag har gömt dom bakom är bara ett skirt, bräckligt draperi- en bit tyg ska hindra hela mig från att kollapsa. vi får invänta resultatet och se, om det är en sak jag har lärt mig av det jag har gått igenom är det ju att stänga av mina känslor. det är bara jobbigt, för jag vet inte om det finns någon "på"- knapp



/j