den livsfarliga dimman ringlar i ett kurvigt litet spår ut ur min mungipa. jag vet att det är fel, ändå sitter jag där och blossar på en av mammas rödvita blend. ibland känns det bara bättre när jag får göra någon illa, och ännu bättre om den någon är jag själv. jag hör ingen röst som skriker "fel fel fel fel fel" i mitt huvud. jag hör mina rosslande andetag, och Jo:s såklart hon skulle aldrig låta mig göra det ensam. jag hör bilarna svischa förbi nedanför balkongen. men när jag andas in den giftiga röken, då står tiden stilla. jag gillar lukten


bildkälla

/j