utanför fönstret ligger ett tunt lager moln över solen så att det bildas suddiga mönster över himlen. jag är äntligen ensam, rösterna som skyndade runt i villan tog bmw:n och for. åh, inre frid. inte. vad jag önskar att den kunde finna mig, att det fanns plats för den överhuvudtaget, men nej och tiden finns inte där heller. för tiden förstår ni den är på semester i playa del carmen, Mexico och ligger och pimplar bloody marys medan den flörtar lite slött med killen i den stora sombreron. här har den lämnat mig, och ingen tid betyder ingen tid över. så jag flyr min kos, drunknar i miljöbeskrivningar av praoplatser och blodiga förklaringar.

/j