dumma, dumma otroligt korkade. idiotiska, ångestframkallande DUMMA henne. nu kan man undra, vad hade hänt, hade det förekommit en naturkatastrof, ett mord, hade hela jordklotet pressats som en apelsin av en jättelik person med röd slokande mustasch? nej. 

fem sekunder passerade, i Japan passerade någon ett övergångsställ, i Canada satt någon på verandan och tog in den lilaorange soluppgången och i Finland sprang två vänner skrattande hand i hand nedför en backe.  I Sverige, i hennes kök, där var allt som vanligt. inga sorgsna tårdrypande människor inget svart blixtrande raseri. [ras-e-ri]. jo raseri förekom. innanför väggar som var så välisolerade att pansarglas framstod som skumgummi, inne i henne. där rasade allt samman på de fem sekunderna då Japanen skyndade sig till nattkluben, då Canadensaren var lyckligare än på länge och då finländarna upplevde sprudlande ny vänskap. för där hade hon så länge byggt ett torn av saker, som när man kommer hem på kvällen och har haft en jobbig dag och liksom slänger jackan på golvet för att man inte orkar ta tag i det just då. så var det fast det var hundra jobbiga dagar, ett berg av kläder och det var inte särskillt välbyggt. och längst där uppe på det vingliga tornet, där förvarade hon det finaste hon inte hade. honom. där hade hon satt pojken med det bruna flygiga håret och de gröna finurliga ögonen på en piedistal. bilden av honom var alltid där, det var det enda hennes undermedvetna och medvetna bestod av. förutom skiten hon försökte förtränga då. ibland tittade han på henne, ibland inte. men han såg henne aldrig. ändå slutade hennes hjärta aldrig att slå som en kolibris vingar när han var i närheten.

och så kom de där fem sekunderna. de fem sekunderna då hon fick veta att pojken med håret och ögonen, pojken som höll hennes hjärta i handen hade tagit det ristat in en flickas namn i det och gett det till den flickan. som en present, som ett bevis på sin kärlek. till den flickan. inte till henne. vid det ögonblicket drog själen ner rullgardinen. hon grät inte för det gjorde hon aldrig. hon bara drog på sig jackan, den som låg längst ner i högen så att allt rasade och sprang därifrån. men vart flyr man när man har isolerat sig själv. när man är instängd?

dagen efter en dag som hade betytt allt för en flicka gick en pojke ut på morgonen och hämtade tidningen. i brevlådan låg det ett kuvert där någon med all hast hade kludrat dit hans namn. kuvertet hade inget frimärke. han öppnade och tog upp en vikt lapp som såg ut att ha blivit ihopskrynklad och utslätad många gånger, som om personen som skrivit det hade tvekat på att skicka eller att slänga. på lappen stod det:

jag är flickan i din klass. hon med det mörkbruna håret som aldrig ligger som hon vill att det ska, hon med oskuldsfull sminkning och bruna osäkra ögon, hon som sitter bakom dig i klassrummet, och hon som tycker mer om dig än dagen. imorgon flyttar jag till Frankrike, min pappa har fått jobb där, men jag ville bara att du skulle ha den här. det är en dikt som jag har skrivit- till dig/om dig

är det någon mening
med att göra tummen upp
om du bara hugger av den
är  det någon mening
med att brinna för något
om du bara släcker elden
är det någon mening
med att leva
om du inte finns

jag vandrar alltid i cirklar, men det är för att mitt liv kretsar kring dig. jag kommer alltid att minnas dig
/flickan vars hjärta du stal
___________________________________________________

något som blev till i stundens hetta. åsikter uppskattas. nu ska jag klinka lite på min gitarr
/j