stopp, vill ni se oss dö?

jag kom hem i tron om att turen, livet för en gångs skull var på min sida, sen bröt helvetet loss. det som gnager på min själ orkade inte längre trängas där nere med allting annat. jag orkade inte ta skiten och övertyga dem om att det var mitt fel för att de inte skulle bli vansinniga. jag undrar om någon förstår hur ytterligt, otroligt påfrestande det är att bo inom väggar med människor som alltid trycker ned en och aldrig har åsikten att man är bra nog. jag är inte självdestruktiv (inte i stor omfattning) de är dem som gör det. familjemedlemmar, de som finns där "vad som än händer" bryter ner mig i små bitar och gömmer dem på olika ställen så att jag omöjligt kan bli hel igen. och så får de mig att tro att det är mitt fel. men nej, vet du vad, inte mer. så jag har stängt in mig i fristaden min och satt på ebba grön.

"Ja nattens ljus är nedbränt- dagen trippar så glatt på tå i diset över berget. Att gå är livet, men att dröja döden" /William Shakespeare Romeo och Julia 111:5



/j

ps. alltid när jag laddar upp bilder utan bildkälla har jag tagit bilden/rna i fråga själv ds.

Kommentarer
Postat av: Klara

Herre gud, nu har jag faktiskt läst igenom hela din blogg!

Hur ska jag säga detta? Du skriver ju helt fantastiskt! Ditt språk är menat att skrivas ner! Du använder orden bara helt dunderbra. Det är inte många som kan skriva ner känslor på ett sätt som andra orkar läsa och fattar, men det kan ta mig tusan du!

2009-05-03 @ 17:05:56
URL: http://klaraskollage.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0