jag har en person, en underbar, livsviktig person i mitt liv. eller flera sådana har jag men en person, ja, hon är mitt syre- hur lågt jag än sjunkit har hon alltid hjälpt mig upp. tro inte för en sekund att jag inte inser hur mycket jag borde uppskatta det, som är så självklart för mig, hennes uppmuntrande ord, hennes hand på min axel, de flera timmar långa telefonsamtalen som krävs för att jag ska må bättre när jag har en dålig dag. hon är min bästa vän. men jag känner ändå att det finns saker vi inte har gemensamt (alla är unika, förstå mig inte fel) och jag kan leva med varenda en av de sakerna just för att hon är hon, men det är en sak jag ibland saknar. du vet livsgnistan varenda levande varelse har (det är sant, ibland är den enkel att se, ibland svårare, och ibland ser man den inte själv). hoppet, kärleken, tron eller andra saker som är livgnistan för just dig eller någon annan. våra sänder på olika nivåer´om man uttrycker det så, och det är svårt att hantera för mig ibland. jag skulle behöva någon som förstod livet i mig. och nu hann jag inte skriva mer, domedagen är nära

/j