det här med att fånga dagen. är det någonting värt att tro på, värt att ta vara på? jag vet inte. nu, när omständigheterna kanske ändras drastiskt, KANSKE- då vore det något helt underbart för mig att leva efter. jag skulle få så mycket mer utav min tillvaro. utav mig själ också förstås, kanske skulle jag i slutet av dagen glädjas strålande lycklig och inte ångra att knyst.
   jag läser Gunnar Ardelius igen ju, har jag berättat det (mitt minne är begränsat till tio minuter åt gången)? När du blundar tittar jag. strålande, precis som hans första bok, men sinnesstämningen i denna bok är lite mer grå. som jag då kanske. i alla fall ställer han sådana hemskt bra frågor hela tiden. det slutar att jag sitter som en fågelholk och stirrar drömmande och en aningens sinnessjukt ut mot min altandörr.

"Vad är värst, ensamheten eller rädslan för ensamheten? Och vilka är hudens uppgifter, varför kittlar det i handflatorna? Vad händer i huden när det regnar pussar, varför vill jag ha dig för mig själv? När du blundar tittar jag på dig och ditt blinda, söta ansikte" - När du blundar tittar jag, Gunnar Ardelius

/j