hola

små droppar kondenseras på den instängda ytan och rinner sakta mot marken, eller det är åtminstone deras avsikt. för där finns bomullstyget så lägligt och suger upp fukten, så att det sakta men säkert bildas pölformade mönster på det stickade plagget. oh, vilket mysterium, men ja- det är min rygg jag talar om. i hettan smälter jag bort och sprids över marken som en genomskinlig gegga. akta de nya skorna

LYSSNA PÅ MIG

den låten ger mig rysningar längs ryggraden. introt är helt obeskrivligt- bortom en männskas sinne att komponera något så fantastiskt.


bildkälla
/j

utanför fönstret ligger ett tunt lager moln över solen så att det bildas suddiga mönster över himlen. jag är äntligen ensam, rösterna som skyndade runt i villan tog bmw:n och for. åh, inre frid. inte. vad jag önskar att den kunde finna mig, att det fanns plats för den överhuvudtaget, men nej och tiden finns inte där heller. för tiden förstår ni den är på semester i playa del carmen, Mexico och ligger och pimplar bloody marys medan den flörtar lite slött med killen i den stora sombreron. här har den lämnat mig, och ingen tid betyder ingen tid över. så jag flyr min kos, drunknar i miljöbeskrivningar av praoplatser och blodiga förklaringar.

/j

"De säger alltid att den rätta personen dyker upp så småningom. Min måste ha blivit överkörd av en lastbil"


bildkälla

/j

det var en novemberkväll, en nykall sådan, du vet när kylan precis har kommit så att den ligger i luften, men marken är fortfarande varm. vi var, låt oss säga en samling människor som träffades för att spendera en kulen kväll som den precis så som den ska tillbringas. ett glatt gäng. så satt vi i mörkret, stilla. när tystnaden ibland infann sig kunde man höra andetag. åh vad jag älskar det ljudet, när man sitter så nära någon att man kan höra personen andas. vi skrattade klingande, vi skrek förfärat och jag var lycklig för att jag var just där, då och kände att så-här-borde-man-alltid-göra, och jag är övertygad om att alla där den kvällen kände likadant. det dock ingen annan insåg var att den kvällen var mer en så, något som skulle etsa sig fast hos någon. ett irriterande, men samtidigt oemotståndligt "minne"- som att ställa en flaska rödvin av finaste kvalitet framför en alkoholist. låt mig säga så här, det var inte kvällen i sig som var spriten. och som jag längtade efter ruset, det gör jag fortfarande. jag är en minderårig nykterist, även om jag skulle ge upp min kamp skulle jag inte vinna.


bildkälla

/j

nämen ser man på, jag missade en dag. fy skam. dagen är en dag fylld av nostalgi. tiden är allt för knapp för att berätta nu, men senare.

/j

idag perforerades den plastpåsen i vilken mölnlycke ligger instängt och lite luft tog sig in. det var helt bortom underbart, liksom min dag i allmänt faktiskt varit. S och jag försvann ner i en oändlig skrattattack och jag har fått nytt hop i blodpumpen min. E.

/j

tusen vässade blystift, knivar menade för att döda, oh så mina fötter värker. det var så dags att någon annan kroppsdel skulle göra mitt hjärta sällskap. nu är det långa korridorer och steriliserade nålar på televisionen, något som inte går att missa.

/j

den här låten får mig att tänka på ny, pirrig kärlek och sådana tankar man går omkring med då, det vill säga den personen och allt den gör som snurrar runt i huvudet. den här låten tar mig med till den tiden. tillbaka

lyssna

och återigen, du kommer inte ångra dig. du har mitt ord (hur mycket nu det betyder)

bildkälla
/j

dumma, dumma otroligt korkade. idiotiska, ångestframkallande DUMMA henne. nu kan man undra, vad hade hänt, hade det förekommit en naturkatastrof, ett mord, hade hela jordklotet pressats som en apelsin av en jättelik person med röd slokande mustasch? nej. 

fem sekunder passerade, i Japan passerade någon ett övergångsställ, i Canada satt någon på verandan och tog in den lilaorange soluppgången och i Finland sprang två vänner skrattande hand i hand nedför en backe.  I Sverige, i hennes kök, där var allt som vanligt. inga sorgsna tårdrypande människor inget svart blixtrande raseri. [ras-e-ri]. jo raseri förekom. innanför väggar som var så välisolerade att pansarglas framstod som skumgummi, inne i henne. där rasade allt samman på de fem sekunderna då Japanen skyndade sig till nattkluben, då Canadensaren var lyckligare än på länge och då finländarna upplevde sprudlande ny vänskap. för där hade hon så länge byggt ett torn av saker, som när man kommer hem på kvällen och har haft en jobbig dag och liksom slänger jackan på golvet för att man inte orkar ta tag i det just då. så var det fast det var hundra jobbiga dagar, ett berg av kläder och det var inte särskillt välbyggt. och längst där uppe på det vingliga tornet, där förvarade hon det finaste hon inte hade. honom. där hade hon satt pojken med det bruna flygiga håret och de gröna finurliga ögonen på en piedistal. bilden av honom var alltid där, det var det enda hennes undermedvetna och medvetna bestod av. förutom skiten hon försökte förtränga då. ibland tittade han på henne, ibland inte. men han såg henne aldrig. ändå slutade hennes hjärta aldrig att slå som en kolibris vingar när han var i närheten.

och så kom de där fem sekunderna. de fem sekunderna då hon fick veta att pojken med håret och ögonen, pojken som höll hennes hjärta i handen hade tagit det ristat in en flickas namn i det och gett det till den flickan. som en present, som ett bevis på sin kärlek. till den flickan. inte till henne. vid det ögonblicket drog själen ner rullgardinen. hon grät inte för det gjorde hon aldrig. hon bara drog på sig jackan, den som låg längst ner i högen så att allt rasade och sprang därifrån. men vart flyr man när man har isolerat sig själv. när man är instängd?

dagen efter en dag som hade betytt allt för en flicka gick en pojke ut på morgonen och hämtade tidningen. i brevlådan låg det ett kuvert där någon med all hast hade kludrat dit hans namn. kuvertet hade inget frimärke. han öppnade och tog upp en vikt lapp som såg ut att ha blivit ihopskrynklad och utslätad många gånger, som om personen som skrivit det hade tvekat på att skicka eller att slänga. på lappen stod det:

jag är flickan i din klass. hon med det mörkbruna håret som aldrig ligger som hon vill att det ska, hon med oskuldsfull sminkning och bruna osäkra ögon, hon som sitter bakom dig i klassrummet, och hon som tycker mer om dig än dagen. imorgon flyttar jag till Frankrike, min pappa har fått jobb där, men jag ville bara att du skulle ha den här. det är en dikt som jag har skrivit- till dig/om dig

är det någon mening
med att göra tummen upp
om du bara hugger av den
är  det någon mening
med att brinna för något
om du bara släcker elden
är det någon mening
med att leva
om du inte finns

jag vandrar alltid i cirklar, men det är för att mitt liv kretsar kring dig. jag kommer alltid att minnas dig
/flickan vars hjärta du stal
___________________________________________________

något som blev till i stundens hetta. åsikter uppskattas. nu ska jag klinka lite på min gitarr
/j

"hej, eric" *handslag*
"julia"
hälsar på de andra tjejerna också
"vart ska ni då tjejer?"
"ingen särskilld stans, du då?"
"jag ska på kalas. så då är det ju bara en fråga då tjejer. KALAS ELLER?!"
"mjae"
"ni verkar så jävla otaggade. men vi ses på hvitfeldtska då eller, hur gamla är ni?"
"femton/sexton/sjutton"
"aa, ni är väl sexton typ?"
"jo, ja"
"så ni går på gymnasiet. men då ses vi där. ni var så jävla fräscha tjejer. ha det bra"
"ha det bra"

min ork har blivit ihjälgasad i ett koncentrationsläger. det är inget skämt

/j

Det finns inget att göra i den här trista förorten,
det finns ingenting här för oss.
Nä ursäkta jag överdrev litegrann,
vi kan ju knarka, supa och slåss.
Så har det alltid varit här ute,
ingen jävel har brytt sig om oss.
Man ska va' som en zombie, va' nöjd med sin lott 
och aldrig fråga nåt

- we're only in it for the drugs - ebba grön

hej mölnlycke. snälla, snälla hejdå

/j

jag kom hem i tron om att turen, livet för en gångs skull var på min sida, sen bröt helvetet loss. det som gnager på min själ orkade inte längre trängas där nere med allting annat. jag orkade inte ta skiten och övertyga dem om att det var mitt fel för att de inte skulle bli vansinniga. jag undrar om någon förstår hur ytterligt, otroligt påfrestande det är att bo inom väggar med människor som alltid trycker ned en och aldrig har åsikten att man är bra nog. jag är inte självdestruktiv (inte i stor omfattning) de är dem som gör det. familjemedlemmar, de som finns där "vad som än händer" bryter ner mig i små bitar och gömmer dem på olika ställen så att jag omöjligt kan bli hel igen. och så får de mig att tro att det är mitt fel. men nej, vet du vad, inte mer. så jag har stängt in mig i fristaden min och satt på ebba grön.

"Ja nattens ljus är nedbränt- dagen trippar så glatt på tå i diset över berget. Att gå är livet, men att dröja döden" /William Shakespeare Romeo och Julia 111:5



/j

ps. alltid när jag laddar upp bilder utan bildkälla har jag tagit bilden/rna i fråga själv ds.

jag har en person, en underbar, livsviktig person i mitt liv. eller flera sådana har jag men en person, ja, hon är mitt syre- hur lågt jag än sjunkit har hon alltid hjälpt mig upp. tro inte för en sekund att jag inte inser hur mycket jag borde uppskatta det, som är så självklart för mig, hennes uppmuntrande ord, hennes hand på min axel, de flera timmar långa telefonsamtalen som krävs för att jag ska må bättre när jag har en dålig dag. hon är min bästa vän. men jag känner ändå att det finns saker vi inte har gemensamt (alla är unika, förstå mig inte fel) och jag kan leva med varenda en av de sakerna just för att hon är hon, men det är en sak jag ibland saknar. du vet livsgnistan varenda levande varelse har (det är sant, ibland är den enkel att se, ibland svårare, och ibland ser man den inte själv). hoppet, kärleken, tron eller andra saker som är livgnistan för just dig eller någon annan. våra sänder på olika nivåer´om man uttrycker det så, och det är svårt att hantera för mig ibland. jag skulle behöva någon som förstod livet i mig. och nu hann jag inte skriva mer, domedagen är nära

/j

vaknade med den känslan, den där det inte riktigt känns som att luften man andas in når magen, utan den fastnar i halsen på ett ångestframkallande sätt. jag drog på mig utstyrseln jag lagt fram dagen innan tryckte i mig en beige trögflytande smörja som kallas gröt och sprang till bussen, bara för att komma fram en halvtimma tidigt. till min första prao dag på myrorna. och vilken dag sen mina fötter värker som om jag har sprungit i panik hela dagen och ja, vi hr ju då sittförbud. jag gjorde nog inget fantastiskt första intryck eftersom jag och sara (parallellklass och praokompis) bröt reglerna genom att fråga om vi fick ta lunchrast tillsammans.

annars vet jag inte riktigt. med stor ansträngning har jag knuffat undan andra tankar och har inte haft en sekund på att tänka efter. det som är problemet dock, är att det jag har gömt dom bakom är bara ett skirt, bräckligt draperi- en bit tyg ska hindra hela mig från att kollapsa. vi får invänta resultatet och se, om det är en sak jag har lärt mig av det jag har gått igenom är det ju att stänga av mina känslor. det är bara jobbigt, för jag vet inte om det finns någon "på"- knapp



/j

du vet uttrycket "livet passerade i revy framför mina ögon" (eller något snarlikt och mer gramatiskt korrekt), det hände mig idag, fast det var inte livet självt som passerade utan sträckan köping- mölnlycke som susade förbi på en tid av fyra och en halv timma. min tid är snar, jag har så mycket att stå i dagen innan min första dag på prao. imorgon återkommer jag med ny energi och skrivarlust


(bilden har jag själv tagit)

/j

en låt som får mig att sitta stirrandes rakt fram rätt ut i luften, tänkandes på oändliga gröna vidder, en stark nordlig vind som får håren att resa sig, men det är inget jag känner av för jag rusar över fälten helt bekymmersfri, lycklig. en dag skall jag besöka en sådan plats, irland kanske?



/j

den livsfarliga dimman ringlar i ett kurvigt litet spår ut ur min mungipa. jag vet att det är fel, ändå sitter jag där och blossar på en av mammas rödvita blend. ibland känns det bara bättre när jag får göra någon illa, och ännu bättre om den någon är jag själv. jag hör ingen röst som skriker "fel fel fel fel fel" i mitt huvud. jag hör mina rosslande andetag, och Jo:s såklart hon skulle aldrig låta mig göra det ensam. jag hör bilarna svischa förbi nedanför balkongen. men när jag andas in den giftiga röken, då står tiden stilla. jag gillar lukten


bildkälla

/j

solen skiner, huvudet värker, men ibland kan ändå livet överraska en positivt

My dearest Nancy,
I have sat down many times to write this letter. I hav gone over in my mind what I will say, but every time I pick up a quill, the words just flee away. I feel that I no longer know you Nancy. I received the letter you wrote from the 'Sally-Anne' and you seemed as true as ever. I thought then that the wide ocean was but a shallow pond between us, and now I learn that you are to be married to a planter! I hardly know what to say. BY some cruel turn of fate, we are bound for Kingston, but I understand from your brother, Henry, that you will be a wife long beforeour ships come in to port. I had my hopes of you. I have been given promotion to First Lieutenant on the third rater, 'Eagle' under Captain Dunstan, and I went to call on your brother on the strength of it, fot my pay has increased, and above that I have the prospect of prize money. I went to delclare my intentions, but he told me that you were already spoken for. So my hopes are dashed. YOu have slipped away from me as a ship steals from harbour on the morning tide. I hold no hard feelings Nancy. For who could fail to love you? And if this planter fellow has stolen your heart in return, as your brother says he has, then all that remains is for me to wish you happiness. But I want you to know that my love will never change. It will always remain the same. If I cannot have you, then I will have no other. My life is the Navy and I will do my duty. When we reach Kingston, our commision is to hunt down the pirates who infest the waters of the Caribbean. It will be torture for me to be so near and never to see you, so I hop our cruise keeps us far from shore. You may look for me where the fighting is thickest. If the service demands the highest sacrifice, then I will give it. For what else is left for me to do? I am, and will always remain your truest friend. If you are ever in need og one, you may count me.

Your loving and ever faithful,
William

ur boken: pirates- Celia Rees

kär-lek 

jag behöver bevis på dess existens för just nu ser det ack så mörkt ut. det ovanför, hur vackert är det inte?
/j

angående black ascot då man kan tro att jag har startat denna bloggen i hennes ära eller så. det är inte fallet även om det kan verka som det. jag har bloggat länge, åh alltför länge trots min ringa ålder och livet i den bloggen (som fortfarande existerar) försvann för länge sedan. det var så jag bestämde mig för att starta en ny blogg, men jag har inte tagit mig för att skriva på den förrän black ascot steg in i mitt liv. hon fyllde mig med inspiration och eftertanke, och något så förvånande som någon slags glädje. för hon beskriver det tragiska i livet men på ett så otroligt vackert sätt, och det gav mig tron på att livet kan vara vackert. att det kanske är det. så ja, tack så mycket till henne, även om hon nog aldrig kommer att läsa detta


bildkälla

/j

så ytterligt, extremt 'want-to-be' eller så kan man kalla det inspiration. kyla är bara kyla om det det står i förhållande till är varmare. värme är en känsla

/j

li-vet

dö-den

den populäraste åsikten är ju att självmord är så otroligt själviskt. att man skadar, tar livet ifrån så många andra personer med ens eget. men jag läste någonstans, och jag ska citera:

"I fucking hate when people say or think humans dont have the right to kill themselves, and how its so selfish. Saying suicide is wrong makes everything ten thousand times more hopeless. People critizing others for wanting to escape makes me sink into depression, lower and lower. Its like the final last chance of escape has been blocked by this common belief that one doesnt even have the choice whether to live or not."
källa

så otroligt välskrivet- eller väl skrivet borde jag kanske skriva. den skillnaden, andra till synes meningslösa skillnader som gör ett liv. eller en död. jag är inget offer för livet, jag vill tro att jag kom hit av egen vilja och jag är definitivt här av val. men jag förstår så väl personen ovan. får du chansen att välja det förpestande, livslösa, deprimerande liv du har? ibland inte. så då ska du vara fast, fångad i en värld som andra värdesätter så högt, men du inte bryr dig om för en sekund- bara för att någon annans val/ liv har ödelagt ditt. jag ryser, det gör jag ofta nuförtiden.

långa, "gröna" korridorer väntar. ett stressat kllickande av sjukhustofflor, sköterskans påklistrade léende efter 24 timmars jour "så ja gumman, detta kommer kännas som ett litet stick men det är ingen fara" medan hon trycker nålen i mig utan att tveka. ta mig någon annanstans

/j

som en färglös, livsutsugande dimma ligger molnen på himlen och stänger in vårt jordklot i en säck.  jag ska bege mig till sjukhuset. långa, plastiga korridorer med någon slags smutsgrönaktig färg som antagligen har målats dit för att vara hemtrevlig. åh, dagen känns alltför lång. vad var det? jo, det var m som ropade. jag har inte längre tillåtelse till  min fristad

/j

bildkälla

detta är min inspiration, jag blir så uppfylld av mystiken och ljuset i bilderna och orden, meningarna så poetiskt panikartade som bara flyter ur henne som livet självt, och det är antagligen det, hennes liv menar jag.
mystiken åh, bara föreställ er min avund

/j